En hundblogg som siktar mot toppen!

Nu när vintern närmar sig börjar det bli aktuellt att fylla på kylarvätska i bilen. Det inte alla djurägare känner till är att etylenglykol är extremt giftigt för katter och hundar. Glykol smakar sött och gott, och därför slickar hundar och katter gärna i sig av vätskan om de kommer åt. Den dödliga dosen för en katt är 1,5 ml per kilo kroppsvikt och för hund 6,6 ml per kilo kroppsvikt. Glykol bryts ned i levern och de nedbrytningsprodukter som bildas är giftigare än etylenglykolen i sig. Nedbrytningsprodukterna orsakar kraftiga obotliga njurskador och även påverkan på hjärnan så att djuret verkar berusat.

Förgiftningens olika stadier
Glykolförgiftning förlöper i tre olika stadier. I det första stadiet som kommer inom 30 minuter till 12 timmar ses slöhet, vinglighet , illamående, kräkningar, ökad törst och ökat urinavgång. Vid kraftiga förgiftningsfall får djuret kramper, blir medvetslöst och dör. I det andra stadiet som kommer 12 till 24 timmar efter intag verkar symptomen att avta och djuret mår mycket bättre. Då intaget av glykol inte varit så stort, kan det första och andra stadiet passera utan att djurägaren förstår att djuret är förgiftat. Det tredje stadiet kommer efter 24 till 72 timmar. Då njurarna inte fungerar längre drabbas djuret av urinförgiftning. Urinproduktionen minskar eller upphör. Djuret blir mycket dåligt med nedsatt kroppstemperatur, kräkningar, diarré och ibland påverkan på hjärtfunktionen.

Diagnos av glykolförgiftning
I de fall när ägaren inte sett att katten eller hunden fått i sig glykol kan det vara svårt att ställa diagnosen etylenglykolförgiftning. Liknande symptom kan man få vid mag-tarmkatarrer, inflammation i bukspottkörteln eller vid andra njurskador. De blodprov som tas visar tecken på njurskada, men då är man redan i det tredje stadiet och djuret går kanske inte att rädda. I många fall kan man ställa diagnos på ett urinprov, då det utsöndras rikligt med oxalatkristaller som man kan se i mikroskop. Tyvärr är det många gånger så att diagnosen ställs efter obducering. I de fall ägaren har sett att djuret har slickat i sig glykol eller djuret kommer under vård i tidigt skede är behandling möjlig. Om djuret ses slicka i sig glykol skall man snarast försöka att framkalla kräkning t.ex. med stark senap på tungroten. Dock är det säkraste sättet att framkalla kräkning när veterinär ger en spruta med ett kräkframkallande medel.

Alkoholbehandling
Motgiftet mot glykol är alkohol d.v.s. etanol som ges direkt i blodet via en droppslang, ibland under flera dagar. Djuret är under denna tid berusat av spriten och kräver kontinuerlig passning. Alkoholen gör att omsättningen av glykol till de skadliga ämnen som påverkar njurarna inte sker, utan glykolen utsöndras i oförändrad form och kan inte orsaka någon skada. Avgörande för hur behandlingen skall lyckas är mängden glykol som djuret fått i sig och hur snabbt motgiftsbehandling inleds. Djur som redan nått det tredje stadiet med njursvikt har ingen nytta av motgiftsbehandling.

Precis som hos oss människor blir det allt vanligare att våra husdjur blir överviktiga. Forskningsrapporter från England och USA visar att 25-40 procent av alla hundar väger för mycket. I Sverige tror man att minst 20 procent av hundarna och ännu fler katter lider av övervikt eller fetma. Om ett djur väger mer än 15 procent över idealvikten talar man om fetma, annars är den överviktig.

För mycket mat
Den vanligaste orsaken till övervikt hos hundar är för mycket mat och inte brist på motion. Ibland är det inte för mycket foder utan rester från middagen eller extra godsaker som välmenande människor gärna sticker till hunden eller katten. För innekatter kan dock brist på motion bidraga. De djur som hela tiden får mer kalorier än som förbrukas, kommer obönhörligen att öka i vikt genom att överskottet lagras som fett. Det finns ytterligare orsaker som ökar riskerna för övervikt. Man räknar med att kastrering av både han- och hondjur minskar energibehovet med 30 procent. Vissa hundraser har också lättare för att bli överviktiga t.ex. tax, labrador retriever, cairnterrier, cocker spaniel och cavalier king charles spaniel. Tikar blir lättare överviktiga än hanhundar. Åldern inverkar också eftersom de äldre djuren blir generellt mindre aktiva. En del äldre djur kan också ha problem med smärta från leder eller rygg som gör att de vilar mer. Dessutom förändras ämnesomsättningen på äldre djur så att de kräver mindre energi. I vissa fall kan sjukdom ligga bakom ett viktproblem t.ex. för låg produktion av sköldkörtelhormon.

Risker med övervikt
Det finns betydande risker med övervikt. Risken ökar för bl.a. diabetes, hjärtsjukdomar, andningsproblem, leversjukdomar och problem från leder och rygg. Även vissa typer av hudproblem ökar, t.ex. inflammationer i täta hudveck och bölder mellan tårna (furunkulos). Överviktiga katter får mycket svårare att tvätta sin päls, de kommer helt enkelt inte åt. Förmågan att tåla värme försämras och humöret blir sämre. Riskerna vid narkos och operation ökar. Den allmänna livskvalitén försämras. I en amerikansk undersökning påvisades dessutom förkortad livslängd med 2 år på överviktiga labradorer.

Idealvikten
När man bedömer hullet ska man känna över revbenen på bröstkorgens sidor. Revbenen skall man kunna känna lätt under ett tunt fettlager. Djuret skall ha midja. Överviktiga katter får ofta fettvalkar på undersidan av buken.

Att gå ner i vikt
Om man har ett djur med lindrig övervikt kan man minska på mängden mat till ungefär hälften, alternativt gå över till ett sk. lightfoder som innehåller mindre kalorier. Allra viktigast är naturligtvis att minska eller helt utesluta de extra godbitarna. Det gäller att alla i djurets omgivning är införstådda med och hjälper till med viktminskningen. Vet man med sig att det har varit dåligt med motion bör också den ökas. Innekatter är mycket svårare att motionera men man kan öka lekandet. Vid kraftig övervikt är det lämpligast att banta med de specialfoder som finns hos veterinär. I dessa foder är innehållet av fibrer kraftigt ökat vilket gör att djuret känner sig mätt utan att få i sig så mycket kalorier. Hos veterinär görs ett individuellt viktminskningsprogram. Det tar 3-4 månader att gå ned till idealvikten i de flesta fall. Viktminskningen skall gå i lagom takt. Kontrollvägning bör ske kontinuerligt för att man vid behov skall kunna justera fodergivan. En del katter har svårt att gå ned i vikt på vanliga bantningsfoder med ökat fiberinnehåll. För dessa katter finns istället foder med lågt kolhydratinnehåll och högre proteininnehåll. Det gör att katten använder det lagrade kroppsfettet för att tillgodose sitt energibehov.

Belöningen
De som lyckats banta djur med kraftig övervikt tycker ofta att hunden eller katten blivit ung på nytt. Ett piggare, gladare och mer aktivt djur med större glädje av livet och förmodligen ett längre liv.

Källa: http://vovve.net/Artiklar/Overvikt_hos_hundar.asp

En av de vanligaste orsakerna till besök hos veterinären är problem med öronen. Hunden eller katten skakar på huvudet, kliar sig eller har ont, eller ägaren ser att djuret har något sekret i öronen. Ibland luktar det illa. Insidan av öronlappen och/eller hörselgången blir röd och irriterad, ibland sårig. Sekretet som bildas kan vara gult, brunt eller varigt. Vissa öroninflammationer är enkla att behandla medan andra är besvärligare. Ibland kan det behövas mycket långa behandlingar och flera kontroller innan allt är utläkt.

Hörselgången
Hörselgångens längd varierar mellan 5-10 cm. beroende på ras och är till skillnad från vår, vinklad. Den är beklädd med hud som, precis som den vanliga huden, innehåller hårsäckar och olika typer av körtlar. Körtlarna producerar öronvax och annat sekret. I ett väl fungerande friskt öra transporteras vax och sekret uppåt till ytterörat. Örat är alltså självrengörande.

Allergier vanlig orsak
Det är alltid flera faktorer som samverkar innan en öroninflammation bryter ut. Hängande öron ökar risken för öroninflammation liksom mycket hår i öronen, varmt och fuktigt väder och hög sekretproduktion i öronen. Men det behövs också någon direkt utlösande faktor. Allergiska problem, parasiter som öronskabb, tumörer eller polyper i hörselgången, främmande partiklar som växtdelar, kan utlösa öroninflammationen men även hormonella störningar som påverkar sekretproduktionen i öronen.

Allergier är en av de absolut vanligaste orsakerna till öroninflammation hos hund. De flesta av dessa hundar har klåda även på andra ställen på kroppen, men ett antal hundar har öronproblem som enda symptom på sin allergi. Öronskabb är mycket vanligt förekommande, speciellt hos katt. Det är också mycket smittsamt, även till hundar. Därför skall alla hundar och katter som haft kontakt med varandra, behandlas samtidigt.

Bakterier och svampar
När hörselgången blir skadad och inflammerad börjar de bakterier och/eller jästsvampar som finns i öronen att växa till. Bakterier och jästsvampar förekommer alltså helt normalt i öronen i liten mängd. De tar chansen att föröka sig när hörselgången är skadad och förvärrar då kraftigt öroninflammationen.

Kronisk öroninflammation
Det finns en risk för bestående förändringar i hörselgången. Om t.ex. en allergisk hund inte behandlas för det grundläggande problemet eller om en öroninflammation inte läkt ordentligt innan behandlingen avslutas, kan det utvecklas en kronisk inflammation. Inflammationer i mellanörat kan också ge bestående men. Av en öroninflammation kan hörselgången bli trängre, mängden sekretproducerande körtlar fler och det blir svårare att rengöra och behandla. Det hela blir en ond cirkel.

Öronundersökning
För att skaffa information om en öroninflammation tittar veterinären först på öronlappen och området runt örat. Därefter undersöks hörselgången med ett s.k. otoskop. Man kontrollerar att trumhinnan är hel, och tittar efter förändringar i hörselgången. Sekretet i öronen ger ytterligare information. I mikroskopet letar veterinären efter öronskabb men också efter vilka typer av bakterier som finns där och om det finns jästsvampar. Vid kraftigare öroninflammationer hittas också vita blodkroppar i öronsekretet. Vad man finner i mikroskopet är en stor hjälp för att kunna välja rätt behandling. En del bakterier är extremt svårbehandlade. Hittas sådana vid mikroskopundersökningen så görs även en odling och resistensbestämning. Man får då veta vilken bakterie det är och vilket antibiotika som är bästa valet i just detta fallet.

Behandling av öroninflammationer
Rengöring är en mycket viktig del av behandlingen. Medicinen som droppas ner i örat fungerar dåligt om örat är fyllt med sekret. Vaxet är också irriterande i sig, så det måste bort. Man använder lämpligen något vaxlösande preparat som t.ex. Epi-Otic®. Det droppas ned i riklig mängd, varefter man masserar i minst 30 sek. Efter ca10 min. kan man torka ur örat med bomull eller mjukt papper. En hel del av öronrengöringsmedlet har skakats ut under tiden. Om sekretet är tunnflytande eller varigt används helst koksaltlösning vid rengöringen. Använd aldrig tops (bomullspinnar) långt ned i hörselgången utan endast i de yttre delarna, alltså så långt man kan se. Öroninflammationer behandlas i första hand med örondroppar, vanligen i 10-14 dagar. Olika örondroppar innehåller olika typer av antibiotika och oftast också något medel mot jästsvamp. Dessutom innehåller örondropparna kortison som minskar svullnad och klåda. Till allergiska öronproblem kan det gå bra att använda droppar som bara innehåller kortison. Öroninflammationer behandlas sällan med antibiotika i tablettform, möjligen vid utpräglat kroniska infektioner och alltid vid inflammationer i mellanörat.

Förebyggande åtgärder
Hundar eller katter som ofta drabbas av öroninflammationer behandlar man med förebyggande medel. Att hålla vaxet borta med vaxlösande medel är ofta effektivt och gör att hunden eller katten drabbas mer sällan av öroninflammationer. Får djuret ofta jästsvampsinfektioner i öronen så är ett surgörande medel som t.ex. Epi-Otic® ett bra val eftersom jästsvampar inte trivs i sur miljö. Får ditt djur ofta öroninflammationer så fråga din veterinär vad du kan göra för att förebygga nya inflammationer. Även om du inte kan förhindra att din hund eller katt drabbas så kan du säkert åstadkomma att öroninflammationerna kommer mer sällan och kanske blir mindre allvarliga. Drabbas din hund eller katt av en öroninflammation så vänta inte med att söka veterinär hjälp. Ju tidigare rätt behandling sätts in desto större är möjligheterna att lyckas med behandlingen och djuret slipper ett onödigt lidande.

Källa: http://vovve.net/Artiklar/Oroninflammation.asp