Veckans sjukdom- Glykolförgiftning
Nu när vintern närmar sig börjar det bli aktuellt att fylla på kylarvätska i bilen. Det inte alla djurägare känner till är att etylenglykol är extremt giftigt för katter och hundar. Glykol smakar sött och gott, och därför slickar hundar och katter gärna i sig av vätskan om de kommer åt. Den dödliga dosen för en katt är 1,5 ml per kilo kroppsvikt och för hund 6,6 ml per kilo kroppsvikt. Glykol bryts ned i levern och de nedbrytningsprodukter som bildas är giftigare än etylenglykolen i sig. Nedbrytningsprodukterna orsakar kraftiga obotliga njurskador och även påverkan på hjärnan så att djuret verkar berusat.
Förgiftningens olika stadier
Glykolförgiftning förlöper i tre olika stadier. I det första stadiet som kommer inom 30 minuter till 12 timmar ses slöhet, vinglighet , illamående, kräkningar, ökad törst och ökat urinavgång. Vid kraftiga förgiftningsfall får djuret kramper, blir medvetslöst och dör. I det andra stadiet som kommer 12 till 24 timmar efter intag verkar symptomen att avta och djuret mår mycket bättre. Då intaget av glykol inte varit så stort, kan det första och andra stadiet passera utan att djurägaren förstår att djuret är förgiftat. Det tredje stadiet kommer efter 24 till 72 timmar. Då njurarna inte fungerar längre drabbas djuret av urinförgiftning. Urinproduktionen minskar eller upphör. Djuret blir mycket dåligt med nedsatt kroppstemperatur, kräkningar, diarré och ibland påverkan på hjärtfunktionen.
Diagnos av glykolförgiftning
I de fall när ägaren inte sett att katten eller hunden fått i sig glykol kan det vara svårt att ställa diagnosen etylenglykolförgiftning. Liknande symptom kan man få vid mag-tarmkatarrer, inflammation i bukspottkörteln eller vid andra njurskador. De blodprov som tas visar tecken på njurskada, men då är man redan i det tredje stadiet och djuret går kanske inte att rädda. I många fall kan man ställa diagnos på ett urinprov, då det utsöndras rikligt med oxalatkristaller som man kan se i mikroskop. Tyvärr är det många gånger så att diagnosen ställs efter obducering. I de fall ägaren har sett att djuret har slickat i sig glykol eller djuret kommer under vård i tidigt skede är behandling möjlig. Om djuret ses slicka i sig glykol skall man snarast försöka att framkalla kräkning t.ex. med stark senap på tungroten. Dock är det säkraste sättet att framkalla kräkning när veterinär ger en spruta med ett kräkframkallande medel.
Alkoholbehandling
Motgiftet mot glykol är alkohol d.v.s. etanol som ges direkt i blodet via en droppslang, ibland under flera dagar. Djuret är under denna tid berusat av spriten och kräver kontinuerlig passning. Alkoholen gör att omsättningen av glykol till de skadliga ämnen som påverkar njurarna inte sker, utan glykolen utsöndras i oförändrad form och kan inte orsaka någon skada. Avgörande för hur behandlingen skall lyckas är mängden glykol som djuret fått i sig och hur snabbt motgiftsbehandling inleds. Djur som redan nått det tredje stadiet med njursvikt har ingen nytta av motgiftsbehandling.
| Giftinformationscentralen i Stockholm svarar även på frågor rörande husdjur. I deras register finns data på olika typer av förgiftningar, deras förlopp och åtgärder som bör vidtas. |
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Glykolforgiftning.asp
Veckans sjukdom- Noskvalster
Ett litet kvalster
Noskvalster är en liten parasit, ett kvalster, knappt synligt för blotta ögat. Det lever i hundens näshåla och bihålor och kan ge symtom ffa från luftvägarna i form av nysningar, näsflöde, klåda mot nosen och inåtvända dragningar. Försämrat luktsinne är också ett symtom som kan kopplas till noskvalsterinfektion. Många drabbade hundar har förmodligen inga märkbara symtom.
Finns i hela världen
Noskvalstret upptäcktes för första gången i USA på 1940-talet och det finns nu rapporter från i stort sett hela världen. Störst problem har vi av någon anledning i Norge och Sverige.
Ett ökande problem
Vid en undersökning av över 400 obducerade hundar i Sverige, i början av 1970-talet, fann man att ca 2% av hundarna var infekterade med noskvalster. Ca 20 år senare gjordes en ny liknande undersökning på Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Man undersökte över 500 hundar i samband med obduktion och hittade hela 21% infekterade hundar. Slutsatsen är att smittan tycks sprida sig mycket bland våra hundar. En stor del av hundarna är vid det här laget smittade även om bara en mindre del av dem visar symtom. Man har även på SVA letat efter noskvalster på rödräv men inte funnit några som varit infekterade. Inte heller katter tycks drabbas av kvalstret.
Smittvägar
Riktigt hur smittan sker vet vi inte men det är troligt att det inte krävs direkt kontakt mellan hundarna. Förmodligen räcker det med att hundar vistas i samma lokal, som vid utställning, eller använder samma liggplats även om det inte är samtidigt. Kanske kan man överföra noskvalster från en hund till en annan med händerna eller sina kläder. Vi vet inte säkert. Vi vet däremot att allt fler hundar drabbas av noskvalster. Kvalstret överlever relativt länge utanför hunden. Under experimentella förhållanden har man på SVA, i fuktig miljö, funnit att de överlever minst tre veckor utanför kroppen. Är det däremot torrt så klarar de sig endast några dygn.
Problem att ställa diagnos
Problemet för oss veterinärer är att det inte finns något enkelt och säkert sätt att ställa diagnos. Man kan visserligen ibland hitta kvalster genom att spola näshålan på hunden eller titta in med fiberoptisk utrustning i näshålan. Detta kräver att hunden är sövd. Man har också tagit fram metoder på SVA för att med hjälp av blodprov kunna se om hunden har antikroppar mot noskvalster. Denna metod är ännu inte kommersiellt gångbar och kan bara användas i mycket liten skala.
Troligen smittade behandlas
Då återstår alltså för oss kliniker att behandla om det är sannolikt att hunden har drabbats. Symtomen som hunden får av noskvalsterinfektion är emellertid inte alls symtom som enbart märks vid noskvalstersmitta. De kan också tyda på infektioner i övre luftvägarna av t.ex. virus eller bakterier. Ofta tycks det dessutom vara så att en hund som drabbas av noskvalster även lätt drabbas av andra infektioner i de övre luftvägarna. Ibland måste man därför behandla både mot noskvalster och mot bakterieinfektioner.
Behandlingsmöjligheter
Hur man behandlar har också varit ett omtvistat ämne. Nu är de flesta insatta förmodligen överens om att tablettbehandling med medlet Interceptor® tycks vara det lämpligaste valet.
Allvarliga biverkningsrisker
Alternativet är injektioner med ett medel mot skabb på grisar som innehåller ivermectin (vanligast är Ivomec®). Ett medel som inte är avsett att användas på hundar. Nackdelen med detta medel är att det kan ge allvarliga biverkningar på hundarna och till och med dödsfall förekommer. Collie, Shetland Sheepdog och Australian Shepherd är speciellt känsliga raser. Dessutom kräver det upprepade injektioner hos veterinär medan tablettbehandling med Interceptor® kan göras av djurägaren själv. Det gör också att tablettalternativet blir betydligt billigare för djurägaren. Bägge medlen är receptbelagda. Det finns, så vitt vi vet, inga vetenskapliga undersökningar som visar att ivermectin är effektivare än Interceptor® även om det finns många tyckare i ämnet.
Tablettbehandling att föredra
För oss är därför valet av preparat vid behandling av misstänkt noskvalstersmittade hundar enkelt. Vi väljer att behandla misstänkta och konstaterade fall med tablettbehandling och vi har mycket goda resultat med denna behandling. De flesta hundar vi behandlar är hundar som har symtom som kan tyda på noskvalster samt hundar som regelbundet umgås med dessa. Det är lämpligt att behandla familjens övriga hundar för att undvika återsmitta.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan sägas att infektion med noskvalster numera är en vanlig infektion som vi inte på något enkelt sätt kan diagnostisera säkert. Vanliga symtom är nysningar, dragningar och nedsatt förmåga att känna lukter. Symtomen kan dock orsakas av andra infektioner som drabbar nosen. Därför behandlas många hundar utan att vi säkert vet att de drabbats av noskvalster. På Veterinärhuset använder vi som regel tablettbehandling eftersom det är lika effektivt, säkrare och billigare för kunden.
Veckans sjukdom- Övervikt
Precis som hos oss människor blir det allt vanligare att våra husdjur blir överviktiga. Forskningsrapporter från England och USA visar att 25-40 procent av alla hundar väger för mycket. I Sverige tror man att minst 20 procent av hundarna och ännu fler katter lider av övervikt eller fetma. Om ett djur väger mer än 15 procent över idealvikten talar man om fetma, annars är den överviktig.
För mycket mat
Den vanligaste orsaken till övervikt hos hundar är för mycket mat och inte brist på motion. Ibland är det inte för mycket foder utan rester från middagen eller extra godsaker som välmenande människor gärna sticker till hunden eller katten. För innekatter kan dock brist på motion bidraga. De djur som hela tiden får mer kalorier än som förbrukas, kommer obönhörligen att öka i vikt genom att överskottet lagras som fett. Det finns ytterligare orsaker som ökar riskerna för övervikt. Man räknar med att kastrering av både han- och hondjur minskar energibehovet med 30 procent. Vissa hundraser har också lättare för att bli överviktiga t.ex. tax, labrador retriever, cairnterrier, cocker spaniel och cavalier king charles spaniel. Tikar blir lättare överviktiga än hanhundar. Åldern inverkar också eftersom de äldre djuren blir generellt mindre aktiva. En del äldre djur kan också ha problem med smärta från leder eller rygg som gör att de vilar mer. Dessutom förändras ämnesomsättningen på äldre djur så att de kräver mindre energi. I vissa fall kan sjukdom ligga bakom ett viktproblem t.ex. för låg produktion av sköldkörtelhormon.
Risker med övervikt
Det finns betydande risker med övervikt. Risken ökar för bl.a. diabetes, hjärtsjukdomar, andningsproblem, leversjukdomar och problem från leder och rygg. Även vissa typer av hudproblem ökar, t.ex. inflammationer i täta hudveck och bölder mellan tårna (furunkulos). Överviktiga katter får mycket svårare att tvätta sin päls, de kommer helt enkelt inte åt. Förmågan att tåla värme försämras och humöret blir sämre. Riskerna vid narkos och operation ökar. Den allmänna livskvalitén försämras. I en amerikansk undersökning påvisades dessutom förkortad livslängd med 2 år på överviktiga labradorer.
Idealvikten
När man bedömer hullet ska man känna över revbenen på bröstkorgens sidor. Revbenen skall man kunna känna lätt under ett tunt fettlager. Djuret skall ha midja. Överviktiga katter får ofta fettvalkar på undersidan av buken.
Att gå ner i vikt
Om man har ett djur med lindrig övervikt kan man minska på mängden mat till ungefär hälften, alternativt gå över till ett sk. lightfoder som innehåller mindre kalorier. Allra viktigast är naturligtvis att minska eller helt utesluta de extra godbitarna. Det gäller att alla i djurets omgivning är införstådda med och hjälper till med viktminskningen. Vet man med sig att det har varit dåligt med motion bör också den ökas. Innekatter är mycket svårare att motionera men man kan öka lekandet. Vid kraftig övervikt är det lämpligast att banta med de specialfoder som finns hos veterinär. I dessa foder är innehållet av fibrer kraftigt ökat vilket gör att djuret känner sig mätt utan att få i sig så mycket kalorier. Hos veterinär görs ett individuellt viktminskningsprogram. Det tar 3-4 månader att gå ned till idealvikten i de flesta fall. Viktminskningen skall gå i lagom takt. Kontrollvägning bör ske kontinuerligt för att man vid behov skall kunna justera fodergivan. En del katter har svårt att gå ned i vikt på vanliga bantningsfoder med ökat fiberinnehåll. För dessa katter finns istället foder med lågt kolhydratinnehåll och högre proteininnehåll. Det gör att katten använder det lagrade kroppsfettet för att tillgodose sitt energibehov.
Belöningen
De som lyckats banta djur med kraftig övervikt tycker ofta att hunden eller katten blivit ung på nytt. Ett piggare, gladare och mer aktivt djur med större glädje av livet och förmodligen ett längre liv.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Overvikt_hos_hundar.asp
Veckans sjukdom- Öroninflammation
En av de vanligaste orsakerna till besök hos veterinären är problem med öronen. Hunden eller katten skakar på huvudet, kliar sig eller har ont, eller ägaren ser att djuret har något sekret i öronen. Ibland luktar det illa. Insidan av öronlappen och/eller hörselgången blir röd och irriterad, ibland sårig. Sekretet som bildas kan vara gult, brunt eller varigt. Vissa öroninflammationer är enkla att behandla medan andra är besvärligare. Ibland kan det behövas mycket långa behandlingar och flera kontroller innan allt är utläkt.
Hörselgången
Hörselgångens längd varierar mellan 5-10 cm. beroende på ras och är till skillnad från vår, vinklad. Den är beklädd med hud som, precis som den vanliga huden, innehåller hårsäckar och olika typer av körtlar. Körtlarna producerar öronvax och annat sekret. I ett väl fungerande friskt öra transporteras vax och sekret uppåt till ytterörat. Örat är alltså självrengörande.
Allergier vanlig orsak
Det är alltid flera faktorer som samverkar innan en öroninflammation bryter ut. Hängande öron ökar risken för öroninflammation liksom mycket hår i öronen, varmt och fuktigt väder och hög sekretproduktion i öronen. Men det behövs också någon direkt utlösande faktor. Allergiska problem, parasiter som öronskabb, tumörer eller polyper i hörselgången, främmande partiklar som växtdelar, kan utlösa öroninflammationen men även hormonella störningar som påverkar sekretproduktionen i öronen.
Allergier är en av de absolut vanligaste orsakerna till öroninflammation hos hund. De flesta av dessa hundar har klåda även på andra ställen på kroppen, men ett antal hundar har öronproblem som enda symptom på sin allergi. Öronskabb är mycket vanligt förekommande, speciellt hos katt. Det är också mycket smittsamt, även till hundar. Därför skall alla hundar och katter som haft kontakt med varandra, behandlas samtidigt.
Bakterier och svampar
När hörselgången blir skadad och inflammerad börjar de bakterier och/eller jästsvampar som finns i öronen att växa till. Bakterier och jästsvampar förekommer alltså helt normalt i öronen i liten mängd. De tar chansen att föröka sig när hörselgången är skadad och förvärrar då kraftigt öroninflammationen.
Kronisk öroninflammation
Det finns en risk för bestående förändringar i hörselgången. Om t.ex. en allergisk hund inte behandlas för det grundläggande problemet eller om en öroninflammation inte läkt ordentligt innan behandlingen avslutas, kan det utvecklas en kronisk inflammation. Inflammationer i mellanörat kan också ge bestående men. Av en öroninflammation kan hörselgången bli trängre, mängden sekretproducerande körtlar fler och det blir svårare att rengöra och behandla. Det hela blir en ond cirkel.
Öronundersökning
För att skaffa information om en öroninflammation tittar veterinären först på öronlappen och området runt örat. Därefter undersöks hörselgången med ett s.k. otoskop. Man kontrollerar att trumhinnan är hel, och tittar efter förändringar i hörselgången. Sekretet i öronen ger ytterligare information. I mikroskopet letar veterinären efter öronskabb men också efter vilka typer av bakterier som finns där och om det finns jästsvampar. Vid kraftigare öroninflammationer hittas också vita blodkroppar i öronsekretet. Vad man finner i mikroskopet är en stor hjälp för att kunna välja rätt behandling. En del bakterier är extremt svårbehandlade. Hittas sådana vid mikroskopundersökningen så görs även en odling och resistensbestämning. Man får då veta vilken bakterie det är och vilket antibiotika som är bästa valet i just detta fallet.
Behandling av öroninflammationer
Rengöring är en mycket viktig del av behandlingen. Medicinen som droppas ner i örat fungerar dåligt om örat är fyllt med sekret. Vaxet är också irriterande i sig, så det måste bort. Man använder lämpligen något vaxlösande preparat som t.ex. Epi-Otic®. Det droppas ned i riklig mängd, varefter man masserar i minst 30 sek. Efter ca10 min. kan man torka ur örat med bomull eller mjukt papper. En hel del av öronrengöringsmedlet har skakats ut under tiden. Om sekretet är tunnflytande eller varigt används helst koksaltlösning vid rengöringen. Använd aldrig tops (bomullspinnar) långt ned i hörselgången utan endast i de yttre delarna, alltså så långt man kan se. Öroninflammationer behandlas i första hand med örondroppar, vanligen i 10-14 dagar. Olika örondroppar innehåller olika typer av antibiotika och oftast också något medel mot jästsvamp. Dessutom innehåller örondropparna kortison som minskar svullnad och klåda. Till allergiska öronproblem kan det gå bra att använda droppar som bara innehåller kortison. Öroninflammationer behandlas sällan med antibiotika i tablettform, möjligen vid utpräglat kroniska infektioner och alltid vid inflammationer i mellanörat.
Förebyggande åtgärder
Hundar eller katter som ofta drabbas av öroninflammationer behandlar man med förebyggande medel. Att hålla vaxet borta med vaxlösande medel är ofta effektivt och gör att hunden eller katten drabbas mer sällan av öroninflammationer. Får djuret ofta jästsvampsinfektioner i öronen så är ett surgörande medel som t.ex. Epi-Otic® ett bra val eftersom jästsvampar inte trivs i sur miljö. Får ditt djur ofta öroninflammationer så fråga din veterinär vad du kan göra för att förebygga nya inflammationer. Även om du inte kan förhindra att din hund eller katt drabbas så kan du säkert åstadkomma att öroninflammationerna kommer mer sällan och kanske blir mindre allvarliga. Drabbas din hund eller katt av en öroninflammation så vänta inte med att söka veterinär hjälp. Ju tidigare rätt behandling sätts in desto större är möjligheterna att lyckas med behandlingen och djuret slipper ett onödigt lidande.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Oroninflammation.asp
Veckans sjukdom- Foderallergi
Foderallergi är en immunologisk reaktion på olika foderkomponenter. Allergiframkallande ämnen i maten är glykoproteiner med en molekylvikt mellan 10.000 till 70.000 daltons och finns i våra vanliga fodermedel som ris, vete, havre, soja,majs, nötkött, fläskkött,kyckling, lamm, ägg, mjölk etc. Foderallergier är inte lika vanligt som man i allmänhet tror, och faktiskt vanligare på katt än på hund. Man räknar med att 5 % av alla hundar med hudproblem är foderallergiska, eller 10-15% av alla hundar med allergier. Det innebär att allergier mot ämnen som finns i omgivningen, t.ex. dammkvalster är betydligt vanligare. En stor del av alla allergiska hundar och katter har dock båda typerna av allergi.
Klåda
Det vanligaste symptomet är klåda och hunden eller katten kliar sig året runt, d.v.s. klådan är inte säsongsbunden. Symptom från mag-tarmkanalen kan också förekomma med lös avföring eller avföring mer än tre gånger per dag liksom astmaliknande symptom. Klådan kan variera från lindrig till mycket kraftig. Det kan klia över hela kroppen eller på ett speciellt ställe. På hundar orsakar klådan hudförändringar vanligen i ansiktet, öron, armhålor, buk, ljumskar, och tassar.
Återkommande öroninflammationer kan ses på hundar, liksom återkommande bakterieinfektioner och jästsvampsinfektioner. Katter kan få ett symmetriskt håravfall, s.k. eosinofila plaque, och små utslag över ryggen. Liksom hos hund ses ofta förändringar på och i öronen, runt ögonen, i ansiktet och på halsen. Fodermedelsallergier kan förekomma i alla åldrar och på alla raser. Det går inte att skilja klåda och hudförändringar orsakade av fodermedelsallergi från de som orsakats av allergier i miljön, utan en utredning måste göras.
Dietutredning
Tyvärr finns det inga enkla tillförlitliga tester för att ställa diagnos. Vid misstänkt fodermedelsallergi måste man göra en eliminationsdiet, vilket kan vara både besvärligt och tidsödande. Syftet med utredningen är inte att ta reda på vad katten eller hunden är allergisk mot utan om den överhuvudtaget reagerar mot något i utfodringen. Det är viktigt att djuret, innan utredningen startar, har behandlats för eventuella infektioner i huden eftersom dessa också kan vara kraftigt kliande.
Det finns i princip två olika sätt att göra en eliminationsdiet. Det finns kommersiella allergifoder med hydrolyserade proteiner vilket innebär att proteinerna är sönderdelade i så små bitar att de inte kan utlösa en allergisk reaktion. Molekylvikten på dessa foder ligger i medel på 3000 till 9000 daltons beroende på fabrikat.
Det andra sättet är att laga egen mat till hunden eller katten. Man skall ge både en ny proteinkälla och en ny kolhydratkälla, något som djuret aldrig någon gång har ätit tidigare. Vad man kan välja beror alltså på tidigare matvanor. Som ny kolhydratkälla till hund kan man oftast använda sötpotatis, kålrot eller korngryn eftersom de normalt inte ingår i torrfoder eller ges i övrigt. Till katt kan oftast gröna ärtor eller potatis ges. Katter kan dock vara besvärliga med kolhydraterna och då kan de äta bara av proteinkällan. Förslag till proteinkälla till hund är hjort, anka, struts, gås, get och mera exotiska saker som alligator och känguru. Älg, rådjur och lamm går bra till djur som inte ätit något av detta tidigare. Till katt kan man dessutom lägga till renkött i form av renskav, sannolikt något enklare att få tag på än alligator.
Katter som skall göra en dietutredning måste hållas strikt inomhus. Under dietperioden får absolut inget annat ges, så alla i familjen och i bekantskapskretsen måste veta vad som gäller. En hemlagad utredningskost är inte en fullvärdig och balanserad kost. Det går dock bra under de två månader som dieten pågår, utom för unga växande djur där man väljer den kommersiella maten.
Provokation
En dietutredning tar normalt åtta veckor, även om det finns de som blir helt klådfria på kortare tid. De som har problem med magen och tarmen brukar kunna svara snabbast. Om klådan inte har upphört eller mildrats väsentligt är det ingen fodermedelsallergi. Om djuret är helt bra finns stark misstanke om allergi. För att säkert veta måste klådan komma tillbaka när man börjar ge den tidigare maten. Ofta kommer återfallet snabbt, från timmar till ungefär tio dagar. Blir det ingen försämring så är det ingen foderallergi. Hunden eller katten kan ha ett annat allergiskt problem och vara inne i en bättre period. Man kan se dietperioden som en transportsträcka och det är först vid provokationen som man får svaret.
De flesta djur som är allergiska kan fungera bra på något av de allergifoder som finns. En liten andel kan endast äta hemlagad kost som då måste göras fullvärdig. Kortison, som fungerar bra vid andra allergier, har oftast en mycket begränsad effekt vid foderallergier och det är naturligtvis mycket bättre att ge mat som djuret tål än att behöva ge medicin.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Foderallergi.asp
Veckans sjukdom- Artros
Det finns cirka 800 000 hundar i Sverige. Ungefär var femte hund anses lida av artros, som är den mest utbredda formen av ledbesvär. Ett stort mörkertal gör det dock svårt att bestämma den verkliga omfattningen av artros.
Artros uppkommer av en successiv nedbrytning av brosket i lederna, samtidigt som en kompenserande, felaktig påbyggnad av ben och broskvävnad sker. Det vanligaste symtomet på artros hos hund är stelhet och hälta.
Beror på ålder och/eller livsföring
Artros är framförallt, precis som hos människan, ett åldersrelaterat fenomen. Men även yngre individer kan drabbas, till exempel på grund av genetiska orsaker, skador eller felaktig livsföring (för mycket mat och för lite motion). Forskning visar att tyngre hundraser oftare drabbas av artros än lättare hundraser.
Åtgärder
Ett effektivt sätt att stävja artros omfattar en kombination av åtgärder: Näringsriktig diet, viktkontroll och måttlig, regelbunden motion som exempelvis sjukgymnastik och simträning. Lägg därtill inflammationsdämpande och smärtstillande läkemedel i kombination med naturliga kosttillskott som stödjer leden och minskar risken för brosknedbrytning.
Har din hund artros?
Eller är du bara intresserad av hur du håller din hund i trim och artrosfri? Har du frågor om din hund som du inte hittat svar på? Eller tycker du att din bästa vän verkar stel och har ont? För dig finns nu PATIENTFÖRENINGEN HUNDARTROS – Nordens första patientförening för hundägare. Som medlem i Patientföreningen får du:
* Kostnadsfri information om hur du reducerar risken för artros och ökar din hunds livsglädje och livskvalitet.
* Information och regelbundna nyheter på vår hemsida.
* Tillfälle att samtala med och få råd och stöd från andra hundägare som delar med sig av sina erfarenheter. Framförallt på vår hemsida.
* Medlemskapet är kostnadsfritt.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Artros.asp
Veckans sjukdom- Fuktande eksem/ hot spot
Nu har vi kommit in en bit på sommaren och vädret är ofta varmt och fuktigt .Badvattnet håller en behaglig temperatur både för oss och hundarna. Nu ökar risken för akuta fuktande eksem, även kallat ’hot-spot’ eller retrievereksem.
Snabb spridning
Ett vätskande eksem uppkommer och sprider sig snabbt, ibland bara på några timmar. Hunden försöker att lindra klådan och irritationen i huden genom att slicka och bita sig. Eksemet orsakas alltså av hunden själv, även om det alltid finns en bakomliggande orsak. Utvärtes parasiter, insektsbett, irriterande ämnen t.ex. rester från schamponeringar, öroninflammationer, analsäcksinflammationer, ovårdad tät päls och allergier är exempel på bakomliggande orsaker.
Vanligare på vissa raser
Problemet är betydligt vanligare på vissa raser t.ex. Golden retriever, Labrador retriever, Schäfer och Collie, dvs. hundar med tät päls och / eller tjock underull. Vissa individer drabbas oftare än andra.
Hur ser det ut?
I det typiska fallet är eksemet ilsket rött, varigt och sårigt med en skarp avgränsning mot omgivande frisk vävnad. Pälsen är antingen hopklibbad över såret eller redan borta över området. Hunden är ofta mycket besvärad och har ont. Det kan vara svårt för ägaren att få kontrollera såret p.g.a. smärtan. Vanligen sitter eksemen på kinder eller hals, men även på lårens utsidor.
Hur behandlar man?
Behandlingen bör inledas fortast möjligt. Det absolut viktigaste är att få bort pälsen över området, och man klipper några centimeter in på friskt område. Många hundar måste ges lugnande medel för att pälsen skall kunna klippas och huden rengöras. Rengöring kan ske med klorhexidinspray, natriumkloridlösning eller mild tvål och vatten. De flesta hundar behandlas sedan med kortison- och antibiotikakräm och / eller kortisontabletter. Krage skall användas så att hunden inte fortsätter att slicka på såret. Små och tidiga förändringar kan behandlas av ägaren. Efter klippning och rengöring kan man använda Silonsalva eller Hydrocortisonsalva.
Djupa infektioner
Det finns ytterligare en variant av fuktande eksem som är mycket allvarligare och dessutom betydligt vanligare. På vår klinik ser vi dessa eksem mest på Rottweiler, Golden retriever och New Foundlandshund. Här har man en spridning av röda utslag från den ursprungliga förändringen, alltså inte en skarp avgränsning som i det förra fallet. Det innebär att man har fått en djupgående infektion med bakterier. Behandling sker med antibiotikatabletter i vanligen tjugo dagar. En allmän regel är att såret skall ha varit helt läkt i sju till tio dagar innan behandlingen avslutas. Precis som idet förra fallet skall man klippa, rengöra och använda krage. Antibiotika- och kortisonkräm används i sju till tio dagar. Kortisontabletter används inte på dessa hundar med djupa bakterieinfektioner. Det kan förvärra infektionen och försvåra läkningen.
Kan man förebygga?
Efter bad bör man torka hunden, speciellt de med tjock tät päls. Saltvatten skall sköljas ur. Se till att din hunds päls är välvårdad och fri från tovor. Kontrollera huden. Det är viktigt att upptäcka förändringarna tidigt. Ha en fortsatt skön sommar. Låt din hund bada, simma och ha det skönt, men tänk på att det är inte bara gäddorna som lurar i vassen.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Fuktande_eksem.asp
Veckans sjukdom- Äldre hundar och blåsljud
Fantastisk muskel
Hjärtat är en fantastisk muskel som jobbar hela tiden. Ingen vila eller time-out där inte! Dag ut och dag in, nästan varje sekund slår hjärtat ett slag, även när vi är i vila. Det är också helt livsavgörande att den fungerar och därför ett viktigt mål för en hälsokontroll.
Blåsljud
Med stetoskopet lyssnar veterinären på hunden eller kattens hjärta för att höra om rytmen och frekvensen är normal. Man lyssnar också efter avvikande ljud som uppkommer när strömningsförhållandena i hjärtat har ändrats. Dessa ljud kallas allmänt för blåsljud. Blåsljudet kan vara ett tecken på ett begynnande problem i hjärtat.
Skrumpna klaffar
Blåsljudet orsakas av att blodet ger upphov till onormala vibrationer när det pumpas genom hjärtat. Det beror på att strömningsförhållanden i hjärtat ändrats. I stetoskopet låter blåsljudet som en vissling, pysning eller brumning och hörs bara under en del av hjärtcykeln. Den vanligaste orsaken till detta på äldre hundar är att en eller flera klaffar har börjat läcka på grund av åldersförändringar. Klaffens fina, tunna kant kan med tiden bli skrumpen och förtjockad. Den sluter då inte längre tätt när det skall vara tätt och hjärtats pumpförmåga påverkas i större eller mindre grad. Hur mycket pumpfunktionen försämras kan man inte lyssna sig till. Det behöver inte vara något problem för hunden trots att blåsljudet hörs tydligt. En del hundar med blåsljud utvecklar så småningom problem orsakade av hjärtfelet.
Två pumpar
För att förstå vad som händer när hjärtat inte fungerar oklanderligt längre skall vi ägna några rader åt att förklara de grundläggande principerna för blodets transport runt i kroppen. Hjärtat fungerar egentligen som två pumpar. Den ena pumpen pumpar blodet från hjärtat, genom lungorna och därefter tillbaka i hjärtat. Under den resan syresätts blodet. Den andra pumpen behöver vara lite kraftigare för den skall pumpa blodet runt i det stora kretsloppet, d.v.s. hela kroppen, upp till huvudet och ner till tårna. Hela kroppen behöver blodet och vänster hjärthalva ser till att blodet får ett så högt tyck ut ur hjärtat att det kan pumpas ut till alla kroppsdelar och tillbaks igen. Väl tillbaka i hjärtat hamnar blodet i höger förmak.
Försämrad pumpfunktion
Hundar som drabbas av klaffel när de blir äldre får en mer eller mindre försämrad pumpfunktion på hjärtat. Om klaffen inte sluter tätt innebär det att en del av blodet rusar åt fel håll, när hjärtat drar ihop sig. Allt blod som fanns i kammaren, när den drog ihop sig, kom inte iväg. En del blev kvar i hjärtat och bidrager till att det blir svårare för blod som är på väg till hjärtat att komma in. Trycket har ökat i hjärtats inlopp. Hjärtat tänjs ut och blir större och fungerar allt sämre. Nu börjar det att bli komplicerat att förklara för det finns en del mekanismer som kroppen tar till för att försöka att göra det bästa av situationen. Men om vi håller oss till den enkla pumpmodellen så är det lättare.
Vätska i lungorna
Ofta resulterar hjärtproblem av den här typen i att det ansamlas vätska i lungorna. Hunden får problem att andas och ofta även hosta. Det kommer alltså vätska in i lungvävnaden och även i de delar av lungan som normalt skall fyllas med luft när hunden andas. Det gör att hunden lätt får andnöd. I riktigt svåra fall får hunden inte ens tillräckligt med syre för att försörja sig i vila. Då blir slemhinnorna blåaktiga och hunden kan svimma eller i värsta fall avlida.
Hjärtundersökning
Men det finns ofta hjälp att få. Har hunden ett blåsljud utan att ha några problem av hjärtat så sätter vi som regel inte in någon behandling. Det är först när man börjar märka att hunden lätt blir andfådd, inte orkar gå så långt längre eller fått hosta, som det är läge att sätta in medicinering. På kliniken görs ett antal undersökningar för att bättre kunna avgöra vad som är en lämplig behandling i det enskilda fallet. Hundens hjärta och lungor röntgas och veterinären lyssnar på hjärt- och lungljuden för att få så mycket information som möjligt. Hur stort hjärtat är och hur lungorna ser ut kan ha betydelse för behandlingen, liksom med vilken hastighet hjärtat slår och om det slår regelbundet eller ej. Inte så sällan kan det vara lämpligt att göra ytterligare undersökningar såsom EKG och ultraljudsundersökning av hjärtat.
Behandling
Behandlingen går som regel ut på att dels ge akut lindring och dels försöka att få hjärtat att fungera bättre på sikt med de problem det har. Oftast kombinerar man olika typer av behandling för att få bästa resultat. Samlas det vätska i lungorna, sk. lungödem, så är det viktigt att få bort den och därmed underlätta för hunden att andas. Det gör man med hjälp av vätskedrivande medel. Olika mediciner som har till syfte att få hjärtat att pumpa så effektivt det kan med den läckande klaffen, sätts också som regel in. Detta för att hunden skall kunna leva längre med sitt hjärtfel. Nu tycker vi att det är viktigt att understryka att hunden inte bara skall överleva utan den skall också må bra. Att hålla liv i en hund som inte mår bra trots medicineringen är inte syftet. Många av medicinerna gör underverk på kort sikt och hunden kan få glädje av livet ett tag till. Ibland flera år. Småningom hinner dock sjukdomen ikapp och man får justera eller komplettera medicineringen. Många hundar med allvarliga klaffel avlider så småningom av problemet men kan dessförinnan må bra tack vare medicinering.
Sammanfattning
Många äldre hundar drabbas av den typ av hjärtfel där en eller flera hjärtklaffar skrumpnar och blir otäta. Hjärtats pumpfunktion blir då sämre och de får ofta andningsproblem och hosta på grund av att vätska ansamlas i lungorna. Med hjälp av vätskedrivande behandling och hjärtmedicin kan man ofta förlänga livet avsevärt och även höja livskvaliteten på hunden medan den lever. Alla hundar med blåsljud har dock inte problem av sitt hjärta.
Veckans sjukdom- Smittsam leverinflamation
När man vaccinerar mot valpsjuka ingår alltid en vaccinkomponent mot smittsam leverinflammation vilket många inte är medvetna om. I Sverige är sjukdomen ovanlig men uppträder då och då hos ovaccinerade hundar. Det är fler fall av smittsam leverinflammation i Sverige per år än valpsjuka. Sjukdomen orsakas av adenovirus typ 1 och det förekommer bland hunddjur i hela världen. Smittan överförs dels genom kontakt med smittade djur men också via urin. Även indirekt smitta förekommer. Smitta kan finnas kvar länge i miljön. Liksom valpsjuka är smittsam leverinflammation en anmälningspliktig sjukdom.
Snabbt sjukdomsförlopp
de allvarligaste fallen dör hundarna inom några timmar. När förloppet är så snabbt tror man kanske att hunden istället blivit förgiftad. Vid ett något mindre akut förlopp får hundarna feber, kräkningar, ont i buken, diarré och ökad blödningstendens. När levern påverkas blir slemhinnorna gulfärgade d.v.s. hunden får gulsot. Ibland ses hosta, lunginflammation och vätskeutträde under huden. Även vid smittsam leverinflammation kan man få symptom från centrala nervsystemet med kramper och medvetslöshet. Dödligheten är mycket hög men en del hundar kan räddas med intensivvård. Vaccinationsskyddet mot smittsam leverinflammation håller kortare tid än skyddet mot valpsjuka.
Vaccinationsrekommendationer
Valpar vaccineras vanligen hos uppfödaren första gången innan leverans, antingen mot bara parvovirus , eller om smittrycket är högt även mot valpsjuka och smittsam leverinflammation. Nästa vaccination ges vid c:a 12 veckors ålder. Därefter sker omvaccinering vid 1 års ålder mot dessa tre sjukdomar. Numera rekommenderas omvaccination mot valpsjuka och smittsam leverinflammation vartannat år. Vad gäller parvovirus rekommenderas omvaccination varje eller vartannat år beroende på smittryck. Hundar som lider av kroniska sjukdomar, t.ex hundar som kontinuerligt behandlas med kortison bör vaccineras årligen mot parvovirus. Även hundar som vaccineras mot s.k. kennelhosta vaccineras årligen.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Smittsam_leverinflammation.asp
Föräldramöte
Gilla xD
Veckans sjukdom- Parvo
Parvovirusinfektion är en förhållandevis ny sjukdom. Den upptäcktes så sent som 1978. Många hundar insjuknade och dog, och det tog tid innan det kunde framställas ett vaccin. Under en period ställdes de flesta aktiviteter med hund in i Sverige, t.ex. hundutställningar. Virus är mycket smittsamt och lever dessutom kvar mycket länge i miljön, det rör sig om flera år. Viruspartiklarna finns i avföringen och kan finnas i burar, på tassarna eller på våra skor. Där hundar finns, där finns också parvovirus.
Valpar drabbas värst
Ovaccinerade valpar löper störst risk att drabbas hårt. Infektionen ger nedsatt allmäntillstånd, intensiva kräkningar och kraftig diarré som ofta är blodig. Följden blir kraftig uttorkning. Dödsfall ses efter 2-4 dygn. Behandlingen är understödjande. Valpen ges intravenöst dropp för att häva förlusterna av vätska och korrigera saltbalansen. Även vuxna hundar kan drabbas. Sjukdomsbilden kan variera, allt ifrån relativt lindriga symptom från mag – tarmkanalen till allvarlig sjukdom. Alla hundar bör vaccineras mot parvovirus, dels för att själva vara skyddande och dels för att förhindra att smittan sprids till miljön. Efter även en mycket lindrig genomgången infektion utsöndrar hunden viruspartiklar som utgör en smittrisk för andra hundar i omgivningen. Att plocka upp avföringen efter sin hund är inte bara trevligt för andra som går på samma promenader utan också ett sätt att ytterligare minska risken för smittspridning.
Vaccinationsrekommendationer
Valpar vaccineras vanligen hos uppfödaren första gången innan leverans, antingen mot bara parvovirus , eller om smittrycket är högt även mot valpsjuka och smittsam leverinflammation. Nästa vaccination ges vid c:a 12 veckors ålder. Därefter sker omvaccinering vid 1 års ålder mot dessa tre sjukdomar. Numera rekommenderas omvaccination mot valpsjuka och smittsam leverinflammation vartannat år. Vad gäller parvovirus rekommenderas omvaccination varje eller vartannat år beroende på smittryck. Hundar som lider av kroniska sjukdomar, t.ex hundar som kontinuerligt behandlas med kortison bör vaccineras årligen mot parvovirus. Även hundar som vaccineras mot s.k. kennelhosta vaccineras årligen.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Parvo.asp
Vad vill ni?
Veckans sjukdom- Urinsten
Blod i urinen
Att ha stenar i blåsan ställer till problem. Urinblåsans vägg blir irriterad och det är vanligt att hunden får cystiter (blåskatarrer) och inte sälla kroniska bakterieinfektioner. Hunden känner sig ofta kissnödig och kan ha svårt att hålla sig. Blod i urinen är ett vanligt tecken.
Svårt att kissa
Hanhundar drabbas inte sällan av svårigheter att kissa. Det kan till och med bli så illa att det inte går att kissa alls. Urinstopp är mycket allvarligt och måste åtgärdas snabbt för att hunden skall klara sig. Ett stopp som varat i ett dygn kan vara tillräckligt för att hunden inte skall gå att rädda. Enstaka tikar kan drabbas av urinstopp men det är inte alls lika vanligt som hos hanhundar med urinsten. Det beror på att hanar har ett längre och trängre urinrör än tikar. Hos hanarna passerar urinröret dessutom några trånga ställen. Visste du att hanhundar har ett ben i penis? Det låter som en god historia men det är faktiskt så. På en medelstor hund är benet ca en dm långt. Benet är nästan som ett rör men är öppet längst hela underkanten. Urinröret går igenom penisbenet vilket gör att det gärna fastnar stenar precis innan benet börjar.
Urinstopp
Hundar som drabbas av urinsten kan visa upp ett utdraget förlopp. Det är inte ovanligt att ägaren under flera veckor noterat att strålen när han kissar, inte är lika bra som tidigare. Det tar lång tid att kissa och hanhunden står och lyfter på benet länge, mycket längre än normalt. En sten kan ha lagt sig i vägen men inte täppt till fullständigt. Som regel kommer det så småningom fler stenar ut ur urinblåsan och hamnar i urinröret där de ytterligare försämrar möjligheterna för hunden att kissa. Till slut blir det stopp.
Bråttom
På djurkliniken eller djursjukhuset blir det bråttom om hunden eller katten kommer in med ett urinstopp. Man försöker som regel att snabbt häva stoppet genom att spola stenar som fastnat i urinröret, tillbaka upp i urinblåsan. Hundar är ofta besvärligare att spola bort stenar på, än katter. Dels sitter stenarna längre in i urinröret och dels är de större. De kan också ha suttit där ett bra tag och av den anledningen vara svårare att flytta på. Inte så sällan får man då operera och göra en fistel, dvs göra en ny öppning på urinröret innan det ställe där stoppet sitter. Den öppningen blir som regel hundens nya ställe att kissa genom för resten av livet.
Lösa upp stenarna
När det akuta stoppet är löst så gäller det att få bort stenarna i urinblåsan. En del stenar, sk. struvitstenar, går ofta att lösa upp, precis som på katt, genom att ge specialkost. Struvitstenarna är den vanligaste typen av urinstenar på både hund och katt. Hundarnas stenar kan vara ganska stora. Ibland flera cm i diameter. Ju större stenar desto längre tid tar det att lösa upp dem. Stenarna kan innehålla en större eller mindre andel kalkföreningar. Om det finns mycket kalk i stenarna går de inte att lösa upp.
Röntgen
Stenarna syns för det mesta tydligt på röntgenbilder. För att konstatera att hunden har urinsten röntgas urinblåsan och urinröret. När man sedan skall se om stenarna löses upp röntgas blåsan om med lämpliga intervall och bilderna jämförs. Har inget hänt på en månad brukar vi rekommendera operation istället. Om hunden är mycket besvärad av sina stenar eller om stenarna misstänks vara av en typ som inte går att lösa upp är också operation lämpligt. Om ett urinstopp har inträffat och man tvingas operera på grund av detta så tar man som regel även bort stenarna i urinblåsan.
Alla stenar går inte att lösa upp
Vi har nämnt att det finns olika typer av stenar men huvudsakligen behandlat sk. struvitstenar. De som vi inte talat så mycket om är ovanliga och några typer beror på fel i ämnesomsättningen hos hunden. Det finns emellertid en typ av stenar som inte är så värst ovanlig och som inte går att lösa upp. Det är sk. kalciumoxalatstenarna som har en vass och otrevlig form. Även små kalciumoxalatstenar ställer gärna till stora besvär för hunden.
Sammanfattning
Urinstenar förekommer både på hundar och katter. Kristaller bildas i urinen hos vissa individer och byggs ihop till stenar. Det är bråttom om hunden inte kan kissa. Urinstopp är mycket vanligare på hanar än på tikar. Hunden klarar inte av att inte kunna kissa mer än ca 1/2-1 dygn. Går det längre tid minskar chansen att kunna rädda hundens liv. Vänta därför inte med att höra av er om hunden inte kan kissa.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Urinsten_pa_hundar.asp
Veckans sjukdom- rävskabb
För ungefär trettio år sedan började vi se skabbiga rävar i Norden. Rävarna minskade stadigt i antal för att så småningom återhämta sig något. Uppgifter från Statens Veterinärmedicinska anstalt talar om tiotusentals döda rävar under sjuttio- och åttiotalen. Så mycket som åttio procent av rävstammen kan ha dött under perioden. Fortfarande har vi färre rävar än innan den lilla parasiten drabbade vår vilda rävstam men nu finns rödräven spridd som tidigare i landet.
Ett litet kvalster i huden
Parasiten är ett kvalster, ett litet spindeldjur, på ca 1/4 mm som är mycket smittsamt. På latin heter det Sarcoptes scabiei. Det smittar inte bara till andra rävar utan drabbar även varg, lo, mård och så våra hundar. För att smittas krävs inte direkt kontakt. Det kan räcka med att din hund nosar på hårtussar eller hudflagor, med kvalster på, som räven lämnat efter sig på platsen där den kliat sig.
Människor kan drabbas
Till och med människor kan drabbas av rävskabb. Då är det förmodligen den egna hunden som genom nära kontakt har smittat ägaren. Oftast försvinner symtomen på människan också när hunden blivit av med sina besvär.
Människan har sin egen variant av skabbdjur men den smittar bara mellan människor och inte via räv. Den varianten är inte vanlig i Sverige
Kortlivade men produktiva
Skabbdjuren lever bara 2-4 veckor i huden med de sörjer väl för släktets fortbestånd genom att honorna lägger 3-4 ägg om dagen under sin levnad. Från ägg till vuxet kvalster tar bara två veckor. Ändå tar det flera veckor eller månader innan hunden som smittats utvecklar symtom. Hur snabbt hunden får symtom beror på smittdos och hur stor hundens egen motståndskraft är.
Skabbdjuren överlever inte länge utanför kroppen. Under experimentella förhållanden har man lyckats hålla liv i dem i drygt två veckor. I inomhusklimat är det troligt att de dör inom ett par dygn. Det är därför inte nödvändigt med någon sanering inomhus i samband med att hunden behandlas. Hundkojan och bilburen kanske det ändå är säkrast att sanera med t.ex. Tiguspray®.
Hösten - skabbtid
Hösten är skabbtiden framför allt. Vi får in hundar med rävskabb hela året men det är under höstarna som de är flest. Kanske det beror på att hundarna smittats under sommaren och några månader senare hunnit få klåda och hudförändringar.
Klåda – första tecknet
Klåda är det tidigaste och också det tydligaste symtomet. Nattetid sover de flesta hundar även om de har ett hudproblem. Med rävskabbsmittade hundar är det annorlunda. De har svårt att sova på grund av klådan. Har hunden nattklåda så tänker vi veterinärer på rävskabb. Så småningom får de flesta hundar sårskorpor och hudrodnader på huvud (speciellt öronlappar) och ben (armbågar och hasar) men även på buk och bröst. Pälsen blir på, de angripna områdena, så småningom mindre tät. De skabbrävar som vi ser i naturen har mycket långt gångna förändringar. De är väldigt hårlösa och har till och med tappat hår på svans och rygg. Så långt gången rävskabb har vi inte sett på någon hund. Hundarnas ägare reagerar långt tidigare.
Ibland svårställd diagnos
Det finns dock en och annan hund som hinner utveckla riktigt allvarliga hudförändringar och det är hundar med kroniska hudproblem av annan orsak. När de drabbas av rävskabb är det inte så lätt att förstå att det är ett nytt problem som tillstött. Ägaren misstänker ofta i första hand att hundens tidigare hudsjukdom har förvärrats. Det kan gå månader innan tanken på att det kan vara en parasitsmitta dyker upp. Det är inte ovanligt att hundar med hudproblem som påminner om rävskabb, behandlas som om det vore rävskabb, även om diagnosen inte är helt solklar. Ofta för att man vill utesluta hudparasiter som orsak.
Följdsjukdomar
Skabbdjuren orsakar skador i huden när de gör gångar och de retar kroppens immunförsvar till allergiliknande reaktioner. Hudens försvar mot bakterier och svampar sätts då ner. Detta kan resultera i svåra bakteriella eller svamporsakade hudproblem som försvårar diagnostik och behandling.
Diagnos
Symtomen är den viktigaste hjälpen när man skall ställa diagnosen rävskabb. Har man tur kan man hitta parasiten i hudskrap som undersöks i mikroskop. Det behöver inte vara så många parasiter i huden för att hunden skall ha en ordentlig klåda. Därför kan det vara svårt att få med dem i ett hudskrap. Blodprov kan ge svar på om det kan röra sig om rävskabb. Man letar då efter antikroppar mot skabbdjuren.
I de flesta fall kan man dock få en stark misstanke på om det rör sig om rävskabb genom var hudförändringarna sitter och om hunden kliar sig på natten. Har hunden dessutom s.k. positiv öronrullningsreflex så är det väldigt stor sannolikhet att det rör sig om rävskabb. Positiv öronrullningsreflex innebär att man framkallar ryckningar i samma sidas bakben, klirörelser, när man viker öronlappen och rullar den mellan fingrarna. Samma klireflex kan man framkalla på de flesta hundar genom att klia dem bakom frambenen men det är just öronlapparna som ger en pekpinne åt rävskabbshållet. Tyvärr har inte riktigt alla hundar med rävskabb positiv öronrullningsreflex. Å andra sidan är det få andra hudproblem ger klåda just på öronlapparna. Undantaget är hundar med allergiska hudproblem.
Smitta från hund till hund
Hundar smittas som regel av rävar men kan även smittas av andra hundar. Eftersom hundar aldrig hinner få en så stor mängd skabbdjur på sig som rävarna, så är den smittrisken inte lika stor. Det finns exempel på hundar som levt ihop i flera månader där den ena varit smittad och den andra inte drabbats.
Behandling
Skabbdjuren är svåra att komma åt med behandling, eftersom de lever nere i översta hudlagret, där de är ganska skyddade. Vanliga ohyremedel som Dermocan® och Canitex® fungerar inte. Man får ta till effektivare medel. Alla de nedan uppräknade är receptbelagda.
Sebacil®, ett medel som man baddar utanpå hunden, har länge varit den dominerande behandlingsmetoden. Det är effektivt och billigt och det enda medlet som är registrerat i Sverige för användning mot rävskabb på hund. Stronghold® är det senaste tillskottet i behandlingsväg. Det är spot-on-lösning mot bl.a. rävskabb men är dyrt att använda. En 30 kg hund kostar ca 400 kr (plus receptarvode) att behandla.
Ivermectin (Ivomec® och Bimectin®) eller liknande injektionssubstanser används flitigt trots att de inte är registrerade för användning på hund. Eftersom det har rapporterats allvarliga biverkningar, speciellt på Collieraser, använder vi på kliniken dessa injektionsmedel endast i undantagsfall.
Interceptor® tabletter har fördelen att man inte har registrerat några allvarliga biverkningar och att behandlingen är just tabletter. Det är dock dyrt att använda i den dos som rekommenderas mot rävskabb.
Överdiagnostiserad
Många hundar, med andra problem än rävskabb, behandlas mot rävskabb. Diagnosen kan vara svår att ställa och om hunden har allvarliga symtom bör den undersökas av en veterinär med erfarenhet av hudsjukdomar på hund. Oavsett vilken av de nämnda behandlingsmetoderna som används så är behandlingen effektiv om den ges i rätta doser och med rätt intervall.
Om hunden fortsätter att klia sig trots genomförd behandling så kan det ha varit en felaktig diagnos från början eller ytterligare problem som t.ex. en bakteriell hudinflammation kan ha tillstött. Ta då kontakt med din veterinär igen och låt henne eller honom undersöka hunden på nytt.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Ravskabb.asp
Hundkurs
Förlåt alla läsare
ja
Veckans sjukdom-Valpsjuka
Benämningen valpsjuka är egentligen inte så bra. Många tror att det är en sjukdom som bara drabbar valpar men så är inte fallet. Sjukdomen kan drabba i alla åldrar även om det är valpar som drabbas hårdast. Valpsjuka förekommer också bland vilda djur som räv, varg, iller, mink och säl. När det gäller sälar är det mycket viktigt att hundar inte tillåts komma i kontakt med döda eller sjuka sälar eftersom risken för smittspridning är mycket stor.
Ovanligt i Sverige
Tidigare var valpsjuka den vanligaste dödsorsaken bland valpar. Valpsjuka är idag mycket ovanligt i Sverige tack vare att svenska hundar vaccineras i stor utsträckning. Ju fler hundar som är vaccinerade desto mindre risk för smittspridning. Sjukdomen är inte på något sätt utrotad utan virus finns runt omkring oss. Utomlands är det betydligt vanligare, till och med så nära oss som i Danmark. Valpsjuka är en anmälningspliktig sjukdom, vilket innebär att den måste anmälas till Jordbruksverket.
Släkt med mässling
Viruset som orsakar valpsjuka är ett morbillivirus, ett virus som är släkt med mässlingvirus hos människa. Det smittar mest genom direktkontakt via luftburna viruspartiklar när hunden hostar eller nyser. Det kan även smitta genom andra kroppsvätskor, bl.a urin. Vanligen börjar symptomen med feber, rinnande ögon och hosta. Förutom symptom från luftvägarna ses också upphörd aptit, kräkningar och diarré. Dödsfall förekommer i detta skede. Efter ytterligare 1-3 veckor får de flesta hundar symptom från nervsystemet på grund av att virus orsakar hjärninflammation. Hjärninflammationen ger kramper, muskelryckningar, vinglighet och förlamning. De hundar som klarade den akuta fasen dör eller avlivas vanligen i denna fasen. Hundar som eventuellt överlever får kroniskt förtjockade trampdynor och nos.
Vaccinationsrekommendationer
Valpar vaccineras vanligen hos uppfödaren första gången innan leverans, antingen mot bara parvovirus , eller om smittrycket är högt även mot valpsjuka och smittsam leverinflammation. Nästa vaccination ges vid c:a 12 veckors ålder. Därefter sker omvaccinering vid 1 års ålder mot dessa tre sjukdomar. Numera rekommenderas omvaccination mot valpsjuka och smittsam leverinflammation vartannat år. Vad gäller parvovirus rekommenderas omvaccination varje eller vartannat år beroende på smittryck. Hundar som lider av kroniska sjukdomar, t.ex hundar som kontinuerligt behandlas med kortison bör vaccineras årligen mot parvovirus. Även hundar som vaccineras mot s.k. kennelhosta vaccineras årligen.
Källa: http://vovve.net/Artiklar/Valpsjuka.asp
ny header
