En hundblogg som siktar mot toppen!

Parvovirusinfektion är en förhållandevis ny sjukdom. Den upptäcktes så sent som 1978. Många hundar insjuknade och dog, och det tog tid innan det kunde framställas ett vaccin. Under en period ställdes de flesta aktiviteter med hund in i Sverige, t.ex. hundutställningar. Virus är mycket smittsamt och lever dessutom kvar mycket länge i miljön, det rör sig om flera år. Viruspartiklarna finns i avföringen och kan finnas i burar, på tassarna eller på våra skor. Där hundar finns, där finns också parvovirus.

Valpar drabbas värst
Ovaccinerade valpar löper störst risk att drabbas hårt. Infektionen ger nedsatt allmäntillstånd, intensiva kräkningar och kraftig diarré som ofta är blodig. Följden blir kraftig uttorkning. Dödsfall ses efter 2-4 dygn. Behandlingen är understödjande. Valpen ges intravenöst dropp för att häva förlusterna av vätska och korrigera saltbalansen. Även vuxna hundar kan drabbas. Sjukdomsbilden kan variera, allt ifrån relativt lindriga symptom från mag – tarmkanalen till allvarlig sjukdom. Alla hundar bör vaccineras mot parvovirus, dels för att själva vara skyddande och dels för att förhindra att smittan sprids till miljön. Efter även en mycket lindrig genomgången infektion utsöndrar hunden viruspartiklar som utgör en smittrisk för andra hundar i omgivningen. Att plocka upp avföringen efter sin hund är inte bara trevligt för andra som går på samma promenader utan också ett sätt att ytterligare minska risken för smittspridning.

Vaccinationsrekommendationer
Valpar vaccineras vanligen hos uppfödaren första gången innan leverans, antingen mot bara parvovirus , eller om smittrycket är högt även mot valpsjuka och smittsam leverinflammation. Nästa vaccination ges vid c:a 12 veckors ålder. Därefter sker omvaccinering vid 1 års ålder mot dessa tre sjukdomar. Numera rekommenderas omvaccination mot valpsjuka och smittsam leverinflammation vartannat år. Vad gäller parvovirus rekommenderas omvaccination varje eller vartannat år beroende på smittryck. Hundar som lider av kroniska sjukdomar, t.ex hundar som kontinuerligt behandlas med kortison bör vaccineras årligen mot parvovirus. Även hundar som vaccineras mot s.k. kennelhosta vaccineras årligen.

Källa: http://vovve.net/Artiklar/Parvo.asp

Blod i urinen
Att ha stenar i blåsan ställer till problem. Urinblåsans vägg blir irriterad och det är vanligt att hunden får cystiter (blåskatarrer) och inte sälla kroniska bakterieinfektioner. Hunden känner sig ofta kissnödig och kan ha svårt att hålla sig. Blod i urinen är ett vanligt tecken.

Svårt att kissa
Hanhundar drabbas inte sällan av svårigheter att kissa. Det kan till och med bli så illa att det inte går att kissa alls. Urinstopp är mycket allvarligt och måste åtgärdas snabbt för att hunden skall klara sig. Ett stopp som varat i ett dygn kan vara tillräckligt för att hunden inte skall gå att rädda. Enstaka tikar kan drabbas av urinstopp men det är inte alls lika vanligt som hos hanhundar med urinsten. Det beror på att hanar har ett längre och trängre urinrör än tikar. Hos hanarna passerar urinröret dessutom några trånga ställen. Visste du att hanhundar har ett ben i penis? Det låter som en god historia men det är faktiskt så. På en medelstor hund är benet ca en dm långt. Benet är nästan som ett rör men är öppet längst hela underkanten. Urinröret går igenom penisbenet vilket gör att det gärna fastnar stenar precis innan benet börjar.

Urinstopp
Hundar som drabbas av urinsten kan visa upp ett utdraget förlopp. Det är inte ovanligt att ägaren under flera veckor noterat att strålen när han kissar, inte är lika bra som tidigare. Det tar lång tid att kissa och hanhunden står och lyfter på benet länge, mycket längre än normalt. En sten kan ha lagt sig i vägen men inte täppt till fullständigt. Som regel kommer det så småningom fler stenar ut ur urinblåsan och hamnar i urinröret där de ytterligare försämrar möjligheterna för hunden att kissa. Till slut blir det stopp.

Bråttom
På djurkliniken eller djursjukhuset blir det bråttom om hunden eller katten kommer in med ett urinstopp. Man försöker som regel att snabbt häva stoppet genom att spola stenar som fastnat i urinröret, tillbaka upp i urinblåsan. Hundar är ofta besvärligare att spola bort stenar på, än katter. Dels sitter stenarna längre in i urinröret och dels är de större. De kan också ha suttit där ett bra tag och av den anledningen vara svårare att flytta på. Inte så sällan får man då operera och göra en fistel, dvs göra en ny öppning på urinröret innan det ställe där stoppet sitter. Den öppningen blir som regel hundens nya ställe att kissa genom för resten av livet.

Lösa upp stenarna
När det akuta stoppet är löst så gäller det att få bort stenarna i urinblåsan. En del stenar, sk. struvitstenar, går ofta att lösa upp, precis som på katt, genom att ge specialkost. Struvitstenarna är den vanligaste typen av urinstenar på både hund och katt. Hundarnas stenar kan vara ganska stora. Ibland flera cm i diameter. Ju större stenar desto längre tid tar det att lösa upp dem. Stenarna kan innehålla en större eller mindre andel kalkföreningar. Om det finns mycket kalk i stenarna går de inte att lösa upp.

Röntgen
Stenarna syns för det mesta tydligt på röntgenbilder. För att konstatera att hunden har urinsten röntgas urinblåsan och urinröret. När man sedan skall se om stenarna löses upp röntgas blåsan om med lämpliga intervall och bilderna jämförs. Har inget hänt på en månad brukar vi rekommendera operation istället. Om hunden är mycket besvärad av sina stenar eller om stenarna misstänks vara av en typ som inte går att lösa upp är också operation lämpligt. Om ett urinstopp har inträffat och man tvingas operera på grund av detta så tar man som regel även bort stenarna i urinblåsan.

Alla stenar går inte att lösa upp
Vi har nämnt att det finns olika typer av stenar men huvudsakligen behandlat sk. struvitstenar. De som vi inte talat så mycket om är ovanliga och några typer beror på fel i ämnesomsättningen hos hunden. Det finns emellertid en typ av stenar som inte är så värst ovanlig och som inte går att lösa upp. Det är sk. kalciumoxalatstenarna som har en vass och otrevlig form. Även små kalciumoxalatstenar ställer gärna till stora besvär för hunden.

Sammanfattning
Urinstenar förekommer både på hundar och katter. Kristaller bildas i urinen hos vissa individer och byggs ihop till stenar. Det är bråttom om hunden inte kan kissa. Urinstopp är mycket vanligare på hanar än på tikar. Hunden klarar inte av att inte kunna kissa mer än ca 1/2-1 dygn. Går det längre tid minskar chansen att kunna rädda hundens liv. Vänta därför inte med att höra av er om hunden inte kan kissa.

Källa: http://vovve.net/Artiklar/Urinsten_pa_hundar.asp

För ungefär trettio år sedan började vi se skabbiga rävar i Norden. Rävarna minskade stadigt i antal för att så småningom återhämta sig något. Uppgifter från Statens Veterinärmedicinska anstalt talar om tiotusentals döda rävar under sjuttio- och åttiotalen. Så mycket som åttio procent av rävstammen kan ha dött under perioden. Fortfarande har vi färre rävar än innan den lilla parasiten drabbade vår vilda rävstam men nu finns rödräven spridd som tidigare i landet.

Ett litet kvalster i huden
Parasiten är ett kvalster, ett litet spindeldjur, på ca 1/4 mm som är mycket smittsamt. På latin heter det Sarcoptes scabiei. Det smittar inte bara till andra rävar utan drabbar även varg, lo, mård och så våra hundar. För att smittas krävs inte direkt kontakt. Det kan räcka med att din hund nosar på hårtussar eller hudflagor, med kvalster på, som räven lämnat efter sig på platsen där den kliat sig.

Människor kan drabbas
Till och med människor kan drabbas av rävskabb. Då är det förmodligen den egna hunden som genom nära kontakt har smittat ägaren. Oftast försvinner symtomen på människan också när hunden blivit av med sina besvär.

Människan har sin egen variant av skabbdjur men den smittar bara mellan människor och inte via räv. Den varianten är inte vanlig i Sverige

Kortlivade men produktiva
Skabbdjuren lever bara 2-4 veckor i huden med de sörjer väl för släktets fortbestånd genom att honorna lägger 3-4 ägg om dagen under sin levnad. Från ägg till vuxet kvalster tar bara två veckor. Ändå tar det flera veckor eller månader innan hunden som smittats utvecklar symtom. Hur snabbt hunden får symtom beror på smittdos och hur stor hundens egen motståndskraft är.

Skabbdjuren överlever inte länge utanför kroppen. Under experimentella förhållanden har man lyckats hålla liv i dem i drygt två veckor. I inomhusklimat är det troligt att de dör inom ett par dygn. Det är därför inte nödvändigt med någon sanering inomhus i samband med att hunden behandlas. Hundkojan och bilburen kanske det ändå är säkrast att sanera med t.ex. Tiguspray®.

Hösten - skabbtid
Hösten är skabbtiden framför allt. Vi får in hundar med rävskabb hela året men det är under höstarna som de är flest. Kanske det beror på att hundarna smittats under sommaren och några månader senare hunnit få klåda och hudförändringar.

Klåda – första tecknet
Klåda är det tidigaste och också det tydligaste symtomet. Nattetid sover de flesta hundar även om de har ett hudproblem. Med rävskabbsmittade hundar är det annorlunda. De har svårt att sova på grund av klådan. Har hunden nattklåda så tänker vi veterinärer på rävskabb. Så småningom får de flesta hundar sårskorpor och hudrodnader på huvud (speciellt öronlappar) och ben (armbågar och hasar) men även på buk och bröst. Pälsen blir på, de angripna områdena, så småningom mindre tät. De skabbrävar som vi ser i naturen har mycket långt gångna förändringar. De är väldigt hårlösa och har till och med tappat hår på svans och rygg. Så långt gången rävskabb har vi inte sett på någon hund. Hundarnas ägare reagerar långt tidigare.

Ibland svårställd diagnos
Det finns dock en och annan hund som hinner utveckla riktigt allvarliga hudförändringar och det är hundar med kroniska hudproblem av annan orsak. När de drabbas av rävskabb är det inte så lätt att förstå att det är ett nytt problem som tillstött. Ägaren misstänker ofta i första hand att hundens tidigare hudsjukdom har förvärrats. Det kan gå månader innan tanken på att det kan vara en parasitsmitta dyker upp. Det är inte ovanligt att hundar med hudproblem som påminner om rävskabb, behandlas som om det vore rävskabb, även om diagnosen inte är helt solklar. Ofta för att man vill utesluta hudparasiter som orsak.

Följdsjukdomar
Skabbdjuren orsakar skador i huden när de gör gångar och de retar kroppens immunförsvar till allergiliknande reaktioner. Hudens försvar mot bakterier och svampar sätts då ner. Detta kan resultera i svåra bakteriella eller svamporsakade hudproblem som försvårar diagnostik och behandling.

Diagnos
Symtomen är den viktigaste hjälpen när man skall ställa diagnosen rävskabb. Har man tur kan man hitta parasiten i hudskrap som undersöks i mikroskop. Det behöver inte vara så många parasiter i huden för att hunden skall ha en ordentlig klåda. Därför kan det vara svårt att få med dem i ett hudskrap. Blodprov kan ge svar på om det kan röra sig om rävskabb. Man letar då efter antikroppar mot skabbdjuren.

I de flesta fall kan man dock få en stark misstanke på om det rör sig om rävskabb genom var hudförändringarna sitter och om hunden kliar sig på natten. Har hunden dessutom s.k. positiv öronrullningsreflex så är det väldigt stor sannolikhet att det rör sig om rävskabb. Positiv öronrullningsreflex innebär att man framkallar ryckningar i samma sidas bakben, klirörelser, när man viker öronlappen och rullar den mellan fingrarna. Samma klireflex kan man framkalla på de flesta hundar genom att klia dem bakom frambenen men det är just öronlapparna som ger en pekpinne åt rävskabbshållet. Tyvärr har inte riktigt alla hundar med rävskabb positiv öronrullningsreflex. Å andra sidan är det få andra hudproblem ger klåda just på öronlapparna. Undantaget är hundar med allergiska hudproblem.

Smitta från hund till hund
Hundar smittas som regel av rävar men kan även smittas av andra hundar. Eftersom hundar aldrig hinner få en så stor mängd skabbdjur på sig som rävarna, så är den smittrisken inte lika stor. Det finns exempel på hundar som levt ihop i flera månader där den ena varit smittad och den andra inte drabbats.

Behandling
Skabbdjuren är svåra att komma åt med behandling, eftersom de lever nere i översta hudlagret, där de är ganska skyddade. Vanliga ohyremedel som Dermocan® och Canitex® fungerar inte. Man får ta till effektivare medel. Alla de nedan uppräknade är receptbelagda.

Sebacil®, ett medel som man baddar utanpå hunden, har länge varit den dominerande behandlingsmetoden. Det är effektivt och billigt och det enda medlet som är registrerat i Sverige för användning mot rävskabb på hund. Stronghold® är det senaste tillskottet i behandlingsväg. Det är spot-on-lösning mot bl.a. rävskabb men är dyrt att använda. En 30 kg hund kostar ca 400 kr (plus receptarvode) att behandla.

Ivermectin (Ivomec® och Bimectin®) eller liknande injektionssubstanser används flitigt trots att de inte är registrerade för användning på hund. Eftersom det har rapporterats allvarliga biverkningar, speciellt på Collieraser, använder vi på kliniken dessa injektionsmedel endast i undantagsfall.

Interceptor® tabletter har fördelen att man inte har registrerat några allvarliga biverkningar och att behandlingen är just tabletter. Det är dock dyrt att använda i den dos som rekommenderas mot rävskabb.

Överdiagnostiserad
Många hundar, med andra problem än rävskabb, behandlas mot rävskabb. Diagnosen kan vara svår att ställa och om hunden har allvarliga symtom bör den undersökas av en veterinär med erfarenhet av hudsjukdomar på hund. Oavsett vilken av de nämnda behandlingsmetoderna som används så är behandlingen effektiv om den ges i rätta doser och med rätt intervall.

Om hunden fortsätter att klia sig trots genomförd behandling så kan det ha varit en felaktig diagnos från början eller ytterligare problem som t.ex. en bakteriell hudinflammation kan ha tillstött. Ta då kontakt med din veterinär igen och låt henne eller honom undersöka hunden på nytt.

Källa: http://vovve.net/Artiklar/Ravskabb.asp

Benämningen valpsjuka är egentligen inte så bra. Många tror att det är en sjukdom som bara drabbar valpar men så är inte fallet. Sjukdomen kan drabba i alla åldrar även om det är valpar som drabbas hårdast. Valpsjuka förekommer också bland vilda djur som räv, varg, iller, mink och säl. När det gäller sälar är det mycket viktigt att hundar inte tillåts komma i kontakt med döda eller sjuka sälar eftersom risken för smittspridning är mycket stor.

Ovanligt i Sverige
Tidigare var valpsjuka den vanligaste dödsorsaken bland valpar. Valpsjuka är idag mycket ovanligt i Sverige tack vare att svenska hundar vaccineras i stor utsträckning. Ju fler hundar som är vaccinerade desto mindre risk för smittspridning. Sjukdomen är inte på något sätt utrotad utan virus finns runt omkring oss. Utomlands är det betydligt vanligare, till och med så nära oss som i Danmark. Valpsjuka är en anmälningspliktig sjukdom, vilket innebär att den måste anmälas till Jordbruksverket.

Släkt med mässling
Viruset som orsakar valpsjuka är ett morbillivirus, ett virus som är släkt med mässlingvirus hos människa. Det smittar mest genom direktkontakt via luftburna viruspartiklar när hunden hostar eller nyser. Det kan även smitta genom andra kroppsvätskor, bl.a urin. Vanligen börjar symptomen med feber, rinnande ögon och hosta. Förutom symptom från luftvägarna ses också upphörd aptit, kräkningar och diarré. Dödsfall förekommer i detta skede. Efter ytterligare 1-3 veckor får de flesta hundar symptom från nervsystemet på grund av att virus orsakar hjärninflammation. Hjärninflammationen ger kramper, muskelryckningar, vinglighet och förlamning. De hundar som klarade den akuta fasen dör eller avlivas vanligen i denna fasen. Hundar som eventuellt överlever får kroniskt förtjockade trampdynor och nos.

Vaccinationsrekommendationer
Valpar vaccineras vanligen hos uppfödaren första gången innan leverans, antingen mot bara parvovirus , eller om smittrycket är högt även mot valpsjuka och smittsam leverinflammation. Nästa vaccination ges vid c:a 12 veckors ålder. Därefter sker omvaccinering vid 1 års ålder mot dessa tre sjukdomar. Numera rekommenderas omvaccination mot valpsjuka och smittsam leverinflammation vartannat år. Vad gäller parvovirus rekommenderas omvaccination varje eller vartannat år beroende på smittryck. Hundar som lider av kroniska sjukdomar, t.ex hundar som kontinuerligt behandlas med kortison bör vaccineras årligen mot parvovirus. Även hundar som vaccineras mot s.k. kennelhosta vaccineras årligen.

Källa: http://vovve.net/Artiklar/Valpsjuka.asp